Lake Manyara National Park, Tanzania

När jag kliver in i 7 eleven-butiken vet jag vad jag kan förvänta mig, mainstream-matvarumärken och ren bekvämlighet. Jag går direkt till kylen, plockar upp en burk cola och går till chokladstångsektionen för att leta efter det viktiga paketet med Peanut MnM:s. Sista stopp - disken, jag betalar och jag är klar. Men är jag verkligen det? Finns det ett två för en-erbjudande på burken cola eller en ny serie av MnM:s som jag inte hört talas om än?

Kanske borde jag gå tillbaka och ta reda på det.

Betraktad som 7 eleven bekvämlighetsnationalpark har Lake Manyara under många år blivit insatt i början eller slutet av en safari. Antagandet är att det bara är en check-in/check-out-park innan de större akterna som Serengeti och Ngorongoro tar scenen. Lake Manyara är absolut inte den största höjdpunkten i den norra cirkeln och kanske kommer det aldrig att bli. Men en sak är säker; parken förtjänar mer tid och engagemang från alla safariresenärer. Den har definitivt mer att erbjuda än bara bekvämlighet och en skymt av djur.

Vi lämnar Arusha sen fredag eftermiddag, vi anländer vid parkens entré runt 16:00 och medan jag väntar på att min partner ska betala och behandla parkavgifterna, står jag ute i mina arbetskläder bland en khaki-brigad. När guider checkar ut från parken för dagen, kliver safariresenärerna trött ur sina fordon för att sträcka på sig och borsta av sina värdefulla långa linser.

Bara några månader tidigare hade jag rest till Lake Manyara för första gången. Jag erkänner, jag njöt av halvdagens resa runt parken, men jag lämnade inte uppfylld. Denna andra resa var annorlunda, vi hade tid över.

Omedelbart bortom parkens port står gigantiska fikus- och mahognyträd utsökt i sin grundvattenskog. Dessa magnifika vidunder drar näring från de underjordiska källorna, vilka kontinuerligt fylls på från kraterhögländerna direkt ovanför Manyarabäcken.

När den gröna frodiga skogen tunnas ut ger den plats för de expanderande översvämningsslätterna, och mot söder den typiska afrikanska vykortslandskapet, Acacia-skogarna. Flodhästar kamouflerar sig i stora lerpooler utspridda längs översvämningsslätten, medan giraffer utnyttjar det öppna området för att beta på de långa gräsen.

Zigzagande längs stranden slingrar vägen sig mellan de olika miljöerna, men till vår höger guidar den otroliga Rift Valley-branten oss mot vårt mål. Brantens ansikte, kännetecknat av perenner och utmärkta av baobabträd, är sönderdelat av spektakulära raviner från vilka floder flyter nästan året runt.

När vi når den mest södra spetsen av parken, hittar vi vårt boende för de kommande dagarna, And Beyond’s Lake Manyara Tree Lodge . Det är inte omedelbart uppenbart var lodgen ligger. Belägen i tät skog mellan sjöstranden och branten; lodgen är väl positionerad för att utforska parkens rikedom av livsmiljöer samtidigt som den förblir helt privat.

När vi går längs den sandiga stigen, hälsar lodgens varma personal på oss med drycker och kalla handdukar. De tar oss till det huvudsakliga området, en expansiv, delad sittyta och matsal med höga tak av halm som skapar en omedelbar känsla av rymd, medan dess varma träinteriörer och nedtonade soffor utformar mysiga hörn.

De trädhusstil-sviter som finns på lodgen låter bushen komma till dig med stora öppna fönster och en privat veranda. Men det är det fristående badkaret och utomhusdusch som båda har utsikt direkt mot det löviga taket som fulländar upplevelsen av dessa sviter.

Lyxen fortsätter till matbordet med middag serverad i det öppna utomhusområdet, inhägnat av gamla skogsträd och upplyst med en mängd orkanlampor. En kock förbereder nybakat Nann-bröd i en traditionell ugn, som sedan serveras med en läcker lamm curry. Middagen är början på några av de mest delikata rätterna som möter oss under vår vistelse.

Under de kommande två dagarna tar vi oss tid att våga oss in i de olika fickorna av parken. Från vår safari saknas parkens berömda träklättrande lejon, men vår tillfredsställelse för djur kompenseras i hög grad genom parkens mångfald av djur som är inställda mot ett otroligt fantastiskt landskap.

En relativt liten nationalpark, Lake Manyara täcker 329 km2, med sjön som täcker otroliga 231 km2. Med stora grupper av babianer, hyser sjön och dess omgivningar ett antal herbivorer som flodhästar, impala, elefanter, tsessebe, bufflar, vårtsvin och giraffer.

Parken erbjuder också spännande möjligheter för ornitologer som är intresserade av att se och observera över 300 migrerande fågelarter, inklusive flamingo, långhornad örn och gråhuvad kungsfiskare. Spektakulära flockar av vattenfåglar är ofta närvarande, ibland häckande. Vita pelikaner, gula näbbstorkar, ibis och vitnacksstorkar är också vanliga. Minst 44 arter av dagaktiva rovfåglar förekommer, inklusive palm-nut gam och Ayre’s hök.

Rosa fläckar sprids längs strandlinjen och separerar det frodiga gröna gräset från sjöns blågrå vatten. Tusentals flamingos har också kommit till Lake Manyara för att föda på dess alkaliska vatten. Utan tvekan en vacker plats, stänger vi av bilmotorn för att lyssna på flamingons dämpade gåsliknande kackel med sporadiska högfrekventa visslingar som svävar från avstånd.

Men fågellivet stannar inte där. När vi fortsätter längre söderut hälsar ett par manliga strutsar på oss från bakom fordonet, och springer så småningom bredvid det, vilket gör att jag kan ta fram min kamera och ta ett foto av dessa fantastiska fåglar. Vi väntar en stund för att se paret bege sig mot sjön. De förblir inom vårt sikte under större delen av kvällen, tills de till slut blir två små svarta prickar på horisonten.

När eftermiddagens värme närmar sig, söker djuren skydd under skuggan och vi återvänder tillbaka till lodgen för att söka vårt eget. När vi kopplar av i vårt rum, skuggar den lugnande gamla mahognyskogen rummet från den hårda afrikanska solen men släpper in ett mjukt prickigt ljus.

Jag faller in i en djup sömn, men snart vaknar skogen i sen eftermiddag och jag med den. Vervet-apor och babianer hoppar från träd till träd och skriker högt åt varandra när de försvarar sitt eget territorium. Åska kan höras på avstånd, genom träden och i riktning mot sjön. Det är ett tecken att vi måste stiga upp och utforska igen.

Vi bestämmer oss för att åka ännu längre söderut längs sjöstranden och bort från andra lurande safari fordon. Lodgen har försett oss med en generös mängd drycker och snacks som gör att vi kan ta oss tid och njuta av den sanna essensen av detta område.

Solen börjar gå ner bakom den magnifika Rift Valley-branten, vilket ger ett fenomenalt kvällsljus över sjön. Åskmolnen klättrar högre och högre upp i en djupblå himmel. Till slut slår en mjuk regnslöja över den bortre kanten av sjön ner på marken, medan ljusblixtar formar sig sporadiskt.

Vi ser stormen röra sig längs sjön från huven på vår bil, kall öl i handen med en känsla av frihet och lugn. Zebra, tsessebe och bufflar kan höras och ses i fjärran.

Ernest Hemingway sa en gång att Lake Manyara var den "vackraste (sjön) i Afrika" och jag måste hålla med. Lake Manyara har lärt mig att vara tålmodig och den har visat mig att nationalparker inte bara handlar om att spana efter djur. Denna plats handlar om att ta sig tid att uppskatta dess otroligt vackra och mångsidiga landskap som har formats i denna lilla men unika ficka av Tanzania. Djuren är bara en dekoration, och med eller utan dem planerar jag att återvända hit igen.